Senaste inläggen

Av Snöflinga - Torsdag 25 aug 14:30

Just nu, i skrivande stund, har jag det jobbigt. Föregående inlägg drog igång en massa jobbigheter inuti mig, men jag visste inte när jag skrev att jag skulle bli så påverkad. Nu är det för sent, men jag ska snart till hästen och då vänder det igen. Men, för några timmar sedan, då förstod jag. Idag är dagen. Jag har tidigare beskrivit min allra första dag då jag totalkraschade som D-day. Dagen då jag inte längre kunde gå ur sängen, då benen inte bar mig längre. Det var verkligen min D-day, det var början på allt det jag gått igenom de senaste åren. Början på ett rent helvete jag inte önskar någon annan uppleva, och en tid så mörk att hade jag vetat om det i förväg hade jag inte levt idag. Jag känner fortfarande inte att det varit värt det, men jag inbillar mig att det var enda sättet för mig att komma vidare och få hjälp. Kanske kunde jag fått hjälp tidigare, på annat sätt och så vidare, men jag tröstar mig med tanken att det här var mitt enda sätt att till slut få ett liv som är värt att leva. 


De små vändpunkterna har varit många. Varje gång har jag varit överlycklig, men jag har ändå undrat när den riktiga vändpunkten skulle komma. Den med stort V. Vändpunkten, eller, för att motsvara D-Day, the Turning Point, the TP. Den är här idag. Idag har alla bitar fallit på plats på riktigt. Jag är fullt medveten om att livet kommer fortsätta vara svårt, att jag kommer att må dåligt till och från, att det kommer hända svåra saker, och så vidare, men idag är Vändpunkten här på riktigt. Idag har jag stängt dörren till allt som hänt de senaste åren. Jag har inte låst den, det finns saker kvar jag behöver arbeta med, men jag har tagit klivet över tröskeln till mitt nya liv på riktigt nu. 


Och vet ni vad som var den sista pusselbiten till det här? Det är lite lurigt, och jag har funderat själv över vad jag väntat på, men det är ju så med all utveckling, vi vet inte när pusselbitarna dyker upp så det är inte lönt att leta efter dem aktivt, det är bara slöseri med energi. Däremot gäller det att arbeta med sina symtom och aldrig ge upp, men själva pusselbiten som löser problemen vet vi aldrig när den kommer, hur många platser vi måste leta på innan vi hittar den. 


Jag kunde verkligen inte förstå vilken pusselbit det var som behövdes för att nå Vändpunkten, men nu vet jag, efter att ha trott att var och en av de här var den som behövdes började jag bli rädd att jag aldrig skulle komma till någon "sista pusselbit". 


Jag har sedan D-day vänt en svår depression = fyllt i nära på noll på en MADR-S

Jag har gått från att ha upp till sju olika psykofarmaka samtidigt, till noll = och mått bättre än någonsin av det

Jag har separerat från ett elva år långt förhållande = det svåraste jag gjort men en frihet inombords

Jag har flyttat till en egen lägenhet i stan = en underbar känsla och jag älskar både lgh och stad

Jag har börjat arbetsträna och nu fått en fast tjänst på sjukhuset här i stan = jag älskar mitt arbete, sjukhuset och kollegorna och att få gå till arbetet

Jag har gått igenom ett rent helvete genom att bearbeta övergreppen = jag är inte längre underlägsen övergreppsmannen mentalt

Jag har funnit en inre frid och styrka någonstans inom mig = jag känner att jag kan dö med frid i mitt hjärta, om det så skulle ske om fem minuter; det fanns någon där som alltid ställde upp för mig och på det viset lagade min trasighet (min terapeut)

Jag har lärt mig att ta emot hjälp = jag upptäckte att vänner och familj mår BÄTTRE om de får hjälpa mig än om de inte får, trots att det egentligen är en högre belastning för dem att hinna med det

Min häst är skadad och halt, kanske obotligt = men, vi har äntligen hittat orsaken till det hela och min magkänsla har visat sig vara rätt hela tiden, den känslan är otrolig - jag hade rätt och nu slipper han i alla fall gå runt och ha ont, oavsett lösningen på problemet. 


Det är många andra pusselbitar som trillat på plats, men det här är de stora. Och så den sista, som kom idag. 


Jag har lyckats hitta orsaken till min enorma fysiska trötthet och flera andra konstiga och knasiga symtom som bortförklarats med stress eller psyke. Jag har de senaste månaderna kämpat med att säga att det inte är psykiskt längre, jag mår bra psykiskt men jag orkar ingenting, vilket gör att jag mår dåligt psykiskt. Jag har kämpat och försökt få hjälp, men eftersom alla blodprover varit bra har det ändå bortförklarats som stress. Psykiskt. När jag sagt att jag mår bra har man sagt att "det gör du ju inte", men jag GÖR ju det, men ändå inte. Jag vet skillnaden, jag sa till läkarna att jag har bearbetat allt som behövs för att jag ska kunna må bra, men det hjälper inte, och jag vet att det är fysiskt. Men, ingen kunde hjälpa, och fast jag tvingade mig själv att söka några gånger (leta pusselbitar) så gav jag upp emellanåt och var förstörd över mitt öde. Jag var beredd att dö, för jag kände att livet som såhär begränsad är inte värt att leva, hur bra jag än mår så är det inte värt det om jag inget kan göra. Jag ville dö, inte för att slippa ångesten, utan för att jag inte kunde göra vad jag ville och det jag längtade efter. Emellanåt tvivlade jag själv på om det inte var psykiskt ändå, jag hittade ju ingen logik och ingen lösning. Och när jag till slut hittade det som stämde med allt, histaminintolerans, så blev det ändå inte enklare. Dels är det ingen känd diagnos, dels tvivlade jag själv så mycket på mig efter alla motgångar, och dels fick jag söka mer än en gång hos specialist för att få den hjälp jag behövde. Och att få nej till ett läkemedel av en specialistläkare, det gör att man ifrågasätter sig själv. Vem är jag att googla fram information jämfört med en specialistutbildad läkare med år av erfarenhet? Jag orkar ju inte läsa in mig så detaljerat så att min kunskap motsvararen specialistläkares. 


Ändå provade jag själv. Jag köpte receptfritt läkemedel och ett kosttillskott. Jag blev bättre. Slutade med dem vid olika tillfällen. Jag blev sämre. Bokade ny tid hos annan specialist. Fick inte ta läkemedlet innan dess, blev långsamt sämre men tänkte ändå att det nog var inbillning. I onsdags var jag hos den läkaren. I onsdags fick jag recept på de läkemedel jag själv läst på kan hjälpa. Hon trodde på allt jag sa. Hon trodde på alla mina symtom, fast jag har en psykisk diagnos, fast jag har ärr på hela armen, fast jag är ett psykfall, så trodde hon på mig. Hon sa att det var extremt ovanligt med min känslighet, men hon trodde på mig, precis som den förra specialisten, MEN, den här skrev även ut läkemedlen. Hon tog mig på allvar. Tyvärr hjälpte inte det ena, men det visste jag redan om att det var en chansning, men det receptfria läkemedlet i en högre dos, det hjälpte. I onsdags kväll började jag ta det. I dubbel dos. I måndags vaknade jag innan klockan ringde. Jag gick till jobbet och tillbaka (40 min). Gick till terapeuten/psyk och tillbaka (60 min). På kvällen cyklade jag en mil längs stranden (60 min), efter att jag ridit min häst (30 min), och gjorde mina sjukgymnastövningar (40 min). I tisdags vaknade jag före klockan, pigg. Jag gick till jobbet och sen hem. Jag gick till läkaren/psyk och tillbaks. Jag red i 40 minuter. På kvällen cyklade jag till affären och handlade, sedan tog jag det lugnt för jag var trött. I går gick jag till och från jobbet, sedan red jag 45 minuter och sen på kvällen cyklade jag 1,5 mil i lugn och ro längs en cykelled. Idag vaknade jag innan klockan, utvilad, och gick upp. När jag ätit frukost kände jag för att göra mina sjukgymnastövningar, och gjorde dem. Gick till och från jobbet. Nu ska jag snart till stallet och rida (50 min). Efter det ska jag köra till Kullaberg och gå till Nimis. 


Tänk er att gå från att vakna svintrött, bara sitta i soffan och äta mysfrukost och sedan gå till jobbet och hem, för att sedan sova hela em fram till stalltiden, att knappt orka ta sig upp i sadeln och sedan hata varje minut av ridningen om så bara skritt utan att göra något jobbigt, bara det att sitta i sadeln var hemskt, och sedan hem och försöka hålla sig vaken till kl 22 trots svintrött. På en vecka har det vänt såhär! Kan ni förstå?


Jag är fullt medveten om att det här kan vara en kortvarig effekt. Att det inte är hållbart. Jag är mentalt förberedd på att jag är tillbaks i mitt sengångarstadie i morgon bitti, och jag är beredd på att jag aldrig mer kommer vara såhär energifylld, men JUST NU, JUST NU njuter jag av hur det är att ha ett liv där man orkar saker. Jag njuter av att jag kan känna att jag vill saker för att jag orkar dem, att få känna känslan "Oj, kroppen vill göra något, herregud, vad för kul sak ska jag välja att göra då?". Jag har aldrig känt så, aldrig någonsin. Allting har alltid tagit emot och jag har fått tvinga mig till allt, även sånt jag tycker är roligt. Och träningen har aldrig gett mig annat än total trötthet och lidande, jag har aldrig blivit starkare eller bättre av den, utan bara sämre. 


Jag hoppas att det här kan bli stadigvarande, men det är för nytt för att jag ska våga ens tro på det. Jag är som sagt fullt beredd på att jag är tillbaks i tidigare stadie i morgon bitti - men pusselbiten har ändå fallit på plats, för det är verkligen fysiskt och jag hade rätt. Jag kämpade så, och jag hade rätt. Jag är inte dum och inbillningssjuk, det var inte psykiskt. Pusselbiten finns där för alltid nu, oavsett hur framtiden blir. 


Jag har aldrig någonsin tidigare känt känslan av att min kropp informerar mig om att den vill göra något, att den säger att den har energi som den vill göra av med. Min stackars stackars kropp, så missförstådd den varit! 


ANNONS
Av Snöflinga - Torsdag 25 aug 13:12

En twittrare ställde frågan om vilka 3-4 symtom man ville ange som kardinalsymtom för komplex PTSD. Jag har ingen sådan diagnos, men det är för att jag från början lades in för en svår utmattningsdepression och först efter två år inom psykiatrin klarade jag av att dela med mig av mina upplevelser för min terapeut, och bara henne. Jag har alltså egentligen diagnosen, men den finns bara inte dokumenterad i min journal. 


Jag kände att 140 tecken inte räcker för mig och mitt svar, utan vill förtydliga hur jag ser på det - jag tycker nämligen att de svåraste och outhärdligaste symtomen inte är de värsta, även om de var fruktansvärt plågsamma (och är när de ibland slår på mig) så är de för mig värsta symtomen i stället de som förstör mitt liv genom att påverka hur jag lever. En flashback gör mig mentalt fruktansvärt illa, men den påverkar inte min självkänsla och därför inte heller hur jag uppför mig, mina relationer, mitt arbete och så vidare. Visst är det fruktansvärt svårt att hantera när det på något vis dyker upp samtal bland vänner eller kollegor som startar en association i mig som gör ont, men jag känner att om jag någon gång inte kan hantera känslorna som uppstår är jag beredd att berätta för mina kollegor/vänner varför jag reagerar. 


Min lista över (mina) kardinalsymtom blir såhär: 


1. Känslan av skam, äckel, kroppshat.


Den här känslan är inte så svår att hantera, den ger inte ångest eller får mig att få ont i hjärtat av sorg. Tvärtom är den så accepterad av mig att jag bara känner den hela tiden. Jag har ingen annan referensram. Allt är relativt som Einstein sa, och eftersom jag bara har den här grundkänslan vad gäller min kropp så vet jag inget annat och kan därför inte heller bli av med den. Jag kan, nuförtiden, se ett foto på mig och förstå att känslan är fel, men jag kan inte känna det. Den känslan är jag. Jag är den känslan. Vi är ett. Därför anser jag att den är mitt största symtom och det som förstör mitt liv allra mest, eftersom den är konstant och därför påverkar varje tanke jag har i varje stund och varje beslut, varje ord och varje minne finns den med mig. Den är en sanning. 


2. Problem att hantera känslor.


Det här är också det som genomsyrat och fortsätter genomsyra hela mitt liv. Jag har problem att hantera känslor. Fortfarande. Jag vet inte hur jag ska göra och jag känner det som att jag går sönder inuti av känslor jag får. Det är fruktansvärt att ha det så, jag försöker lära mig att stå ut, men smärtan är olidlig och samtidigt brottas jag med skulden av att jag inte får känna dem, vilket gör att jag mår ännu sämre. Det har också förstört för mig, förstört mitt liv genom att påverka alla mina relationer och mitt sätt att agera privat, på arbetet och även i stallet. Det har gjort att jag varit fruktansvärt elak, jag har fått vredesutbrott för ingenting, och en hel massa andra reaktioner som bara förstört för mig. Nuförtiden kan jag oftast hålla dem tillbaks så att de i alla fall inte påverkar andra så mycket att det förstör - men i svåra situationer som när jag gjorde illa ryggen klarar jag det inte längre, och även annars blir det att jag måste läcka ut dem på t ex Twitter (eftersom jag känner att jag inte är en belastning där, de som inte orkar kan bara sluta följa mig där). Det allra värsta är ändå alla gånger jag varit elak mot djuren och hästarna, fast jag inte vill det. Jag har varit ett elakt barn genom hela livet, och även idag brister det för mig lättare än för andra fast jag vet att det är fel. Det ger mig skuldkänslor, och alltså är det här ett problem. Och även om jag kan låta bli att visa känslorna så gör de så ont inuti att jag vill dö, och därför är de också fortsatt ett problem. 


3. Tillitsproblem.


Ja. Till allt och alla. Särskilt män. Dels i form av att jag är livrädd för män och att de ska göra minsta antydan till att gå över mina gränser. Dels överlag gentemot alla människor. Jag kan låtsas att jag litar på dem, men innerst inne gör jag det inte. Jag träffade min terapeut i två år, under en lång period ända upp till fyra gånger i veckan, därefter tre. Inte förrän efter MER än två år vågade jag berätta om övergreppen, men jag litade ändå inte på henne. Inte efter att jag berättat heller, jag var säker på att hon tvivlade på mig och vissa saker hon sa tolkade jag som att hon inte trodde på mig, och därför fortsatte jag att inte lita på henne. Just nu kan jag inte säga när det vände, jag vet bara att någon gång de senaste månaderna har jag börjat lita på henne, kanske är det många små saker tillsammans som gjort att det till slut vände. Ändå är det svårt för mig, och ibland får jag påminna mig om att jag ska sluta att automatiskt tvivla på allt hon säger. Men, jag kommer nog alltid analysera allt som sägs och instinktivt reagera med misstro. Om någon någon gång visar med minsta sak att de inte går att lita på, bevisar det för mig att inget de gör går att lita på. 


(4. Dissociation.


Jag dissocierar. Just nu ser jag det inte som ett problem längre, men det var det förut. Förut förstod jag inte att jag gjorde det, jag var inte medveten om det själv. Först när jag dissocierade så kraftigt att jag satt och skakade och var okontaktbar vid ett läkarsamtal som för mig var oerhört provocerande, och sedan inte mindes någonting av hela förloppet, började jag kunna se när jag dissocierar även i vanliga fall. Det har varit jättetufft och det är många samtal hos min terapeut som tillbringats med en knäpptyst dissocierad Snöflinga, sittandes mitt emot en tyst och väntande terapeut. Dessutom fick jag ångest över att jag dissocierade så, jag fick panik av att jag slösade med hennes tid och skattebetalarnas pengar, vilket ju inte gjorde stressen mindre, utan tvärtom ännu mer dissociation. Senast jag dissocierade var faktiskt efter mitt senaste veterinärbesök, när jag kom på mig själv med att jag stod fastfrusen och stirrade på en punkt på väggen, med kaffekoppen halvlyft. När jag upptäckte det insåg jag hur "skön" pausen var, så jag valde aktivt att fortsätta en stund till. Det är ju ett försvar som faktiskt ger en paus och då tänker jag att det är helt ok att jag gör så när jag behöver pausen, och eftersom jag i sådana lägen själv kan bryta det är det ju inget problem. Men, innan dess, ja, ett stort problem. )





ANNONS
Av Snöflinga - Tisdag 2 aug 19:34

"Forgive others, not because they deserve forgiveness, but because you deserve peace."


"The power of forgiveness."


"Forgive and let it go. It doesn´t erase their crime, but why should you do the time."


"Forgive to forget."


"When we forgive, a burden is lift from our heart."


"You will only begin to heal when you let go of past hurts, forgive those who have wronged you and learn to forgive yourself for your mistakes."


Många kloka ord cirkulerar på nätet, och många handlar om förlåtelse och att det är något man "måste" göra för att gå vidare. Det har gjort mig illa varje gång jag läst sådana klokheter. Jag har blivit ledsen. 


När jag var sex år blev jag utsatt för sexuella övergrepp. Mannen var snäll. Jättejättesnäll. För snäll. Eftersom han var snäll kände jag att jag var en elak människa som inte ville göra som han ville. Jag var dålig. Jag var hemsk som inte tyckte om en snäll människa, för snälla människor ska man tycka om. I hela mitt liv, jag är 36 år, har jag sedan dess känt den känslan, att jag är en dålig människa. Jag känner den fortfarande, den är en del av mig och även om jag med förståndet kan se att det han gjorde var fel och att det inte spelar någon roll hur snäll man är, man får inte göra så ändå, så har jag inte förstått det i hjärtat förrän för bara någon vecka sedan. Och inte bara har jag levt med skuldkänslorna, denna hemska känsla av att jag är en fruktansvärt dålig människa, jag har dessutom levt med pressen att jag måste förlåta honom för att kunna bli hel. Och så länge jag var kvar i känslan där han styrde min hjärna (trots sin frånvaro), så blev det en så fruktansvärt svår sak att läsa orden om förlåtelse. Jag mådde jag dåligt eftersom jag var en dålig människa gentemot honom, och jag mådde ännu mer dåligt över att jag borde förlåta honom. Förstår ni skuldkänslorna?


Så för någon vecka sen var diskussionen uppe på Twitter, om förlåtelse. I en helt annan situation, men när jag skrev drog jag parallellen till hur jag känt det kring förlåtelsen och tvånget det skapar när man känner att man måste förlåta någon. Och medan jag skrev inlägget hände det något inom mig. Jag skrev sakligt att någon som gjort vad han gjorde mot mig inte förtjänar någon förlåtelse, och att det rent av vore FEL av mig att förlåta honom, för det är aldrig okej att utsätta ett litet barn för sexuella övergrepp. Det ska inte förlåtas. Det är en av de saker som är oförlåtliga. 


När jag i efterhand ögnade igenom min tweet trillade äntligen poletten ner och jag förstod det med hjärtat. Jag förstod att jag inte är en dålig människa som inte kan förlåta, och att jag faktiskt är en sund människa av just samma anledning. Och helt plötsligt blev jag fri inombords. Helt plötsligt slutade hans tankar att styra mig okontrollerat, och jag kände i hjärtat äntligen känslan jag vetat är rätt - att det han gjorde var fel, oavsett hur snäll han var så är det jag som är offret och inte han. Det han gjorde var fel, och jag har full rättighet att aldrig någonsin förlåta honom för det han gjorde. Jag orkar inte vara arg på honom, jag ångrar inte det som hände, det som har hänt har hänt och jag är den jag är just på grund av det, men jag har helt plötsligt en inre styrka inom mig - ett ljus som lyser starkare än hans skugga. Han har inte längre makten över mig. 


Känslorna finns såklart kvar. I 30 år har jag levt med känslan av skam och skuld. I 30 år har jag hatat min kropp, och än värre nu när jag gått ner i vikt och min kropp mer liknar ett barns (i mina ögon!). Det ändrar man inte på en dag. Varje gång jag ser på min mage ser jag sexåringens putande mage och hatar den för att den påminner mig om det som hände. Jag känner mig för alltid smutsig och äcklig om munnen, händerna och där nere. Det som rörts av hans nivetvad. Jag är expert på att kunna flirta med män när jag är på det humöret, men så fort de visar intresse blir de för närgångna och jag blir livrädd och flyr. Det är därför jag är rädd att jag ska missa Mr Right, för att jag får panik och inte vågar ge det en chans. Jag kan skoja och skämta om sex som om jag inte hade några problem med det, men i verkligheten är jag så begränsad att ni skulle häpna och jag ska ärligt säga att jag inte förstår hur mitt ex nöjde sig med mig i mer än 10 år. 


Det som hände har påverkat mig genom hela livet, och på så många plan, men jag vet inget annat liv och jag kan därför inte önska det ogjort. Vem hade jag varit då? Inte den jag är, och hur mycket jag än hatar mig själv är jag den jag är och det är den Snöflingan jag känner innan och utan. 


Men, att förlåta honom skulle kännas som att säga att det var okej det han gjorde. Och det var det inte. Det var det inte och det är det aldrig. 


Jag behöver aldrig någonsin förlåta honom. Den insikten har gjort mig fri. 


 

Av Snöflinga - Lördag 30 juli 11:30

Jag vill egentligen skriva något vettigt. Något klokt. Något som berör och som är viktigt att dela med sig av. Lyckas inte komma på något, allt är så rörigt inuti och det gör att jag inte kan fokusera på något. Har avbokat terapin de här två sista veckorna av min "semester". Jag längtade så efter fyra veckors ledigt, utan häst, utan jobbet och att bara få sova utan några krav. Veckan innan semestern trillade jag av hästen och slog ryggen fruktansvärt illa, vilket gjorde att jag fick ha kvar hästen (vem vill ha en bråkstake som honom?) samtidigt som jag inte kunde sköta honom, och så ville jag arbeta trots smärtan. Så, min sista jobbevecka blev tuff, sedan blev min första semestervecka ganska tuff den med, med fortsatt ryggont och samtidigt hästskötsel och fysiskt jättedåligt mående på grund av läkemedlen jag var tvungen att ta men inte tålde, och så den psykiska belastningen av att hela livet bara jävlades med mig - jag skulle äntligen få vila och slippa allt, men i stället blev jag fast med en jävligt dyr häst som får mig att må dåligt både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Andra veckan på min "semester" började jag smälta allt som hänt och acceptera att jag får stå ut med min situation, jag gav helt enkelt upp. Då hade jag också terapi igen, två gånger samma vecka. Efter torsdagens terapi kände jag bara ren panik över att ha en bokad tid en vecka senare, så efter en stund ringde jag och avbokade den. Jag behöver få vara ledig, få vara fri, få slippa krav och måsten och bara vara. Jag skäms så, för det är en lyx som alla önskar sig men inte kan få, och jag skäms över att jag ser till att få den. Jag skäms, och jag är rädd. Just nu har jag miljoner tankar om allt, och reder inte ut det, så det blir en enda soppa som jag inte klarar av att hantera. Därför orkar jag inte med terapin. Så länge jag bara är och lever i stunden så kan jag slippa tänka på kaoset i hjärnan. Jag kan låtsas att det inte finns. Jag får en paus nu, och har skjutit upp allting till 15 augusti - då är jag tillbaks på mitt arbete och sedan börjar hela cirkusen med specialistläkarbesök, rehabmöte med framtidsplanering, terapi och läkarsamtal med min psykiater, och veterinärbesök med hästen. Fram till dess tänker jag ha paus. 


Det är så många känslor jag bär på som jag borde ta tag i, men jag orkar inte. Skrev till min terapeut, även om jag som vanligt inte skickade det. "Jag vet att det är fel att skriva, jag vet att jag ska prata med dig, men jag kan inte just nu och det gör mig ledsen. Jag önskar att jag bara kunde gå till dig och bara prata om precis vad som dyker upp i huvudet utan att tänka, men jag lyckas inte, jag klarar det inte även om jag vet att det inte är farligt." Det är precis så det känns. Jag har en spärr jag inte lyckas med att bryta. Och varje gång jag är så desperat att det hade gått är jag ensam. Varje gång något händer som får mig att må så dåligt att det inte längre skulle gå att stänga av, då finns hon inte där. Och varje gång jag går dit är jag mentalt förberedd och har automatiskt spärren påkopplad. 

 

Igår gjorde jag en mys-aktivitet ensam, jag åkte till Norrvikens Trädgårdar och deras hantverksmässa. Det är skönt att göra saker helt ensam. Jag har mentalt avbokat allt jag tänkt göra under de här två veckorna, alla besök jag skulle hinna med, alla fikor jag skulle ta med vänner, och nu får jag lov att bara vara ensam. Jag behöver det. När jag är ensam behöver jag inte anpassa mig alls. Igår när jag åkte på hantverksmässan kände jag en sån frihet, för när jag gör en sån sak kan jag åka hem redan innan jag gått dit om jag känner att kroppen inte vill. Och om jag vill kan jag gå efter fem minuter igen, om kroppen börjar bråka då. Jag är så fri, ingen annan blir påverkad av mitt mående och det gör mig så lättad. Jag kan lyssna helt på min kropp och inte belasta minsta lilla mer än den klarar av, och vila så fort den behöver. Det är skönt. Jag behöver inte ta hänsyn till någon alls, och ingen behöver ta hänsyn till mig. 

 

Det blev ett inlägg om inget viktigt, ett skriva-av-mig-inlägg. Sådana behövs ibland, även om de förmodligen är ganska ointressanta för andra. 

 

Av Snöflinga - Tisdag 28 juni 13:19

Idag är jag arg och irriterad, och som vanligt hittar jag tusen olika anledningar och ursäkter till det som stör mig, men efter så lång tid i terapi har jag ju förstått att känslor är känslor och de finns där även om man förklarar bort dem med logik och ursäkter och så vidare. Så här kommer det; 


Jag är så förbannat trött på dessa flumfolk som präktigt vet svaren på ALLT om min kropp. Idag fick jag återigen höra att reaktioner på alger är för att man är förgiftad och att reaktionen i sig är en utrensningsreaktion. Och att jag ska äta lök. 


JAG ÄR FAN INTE FÖRGIFTAD AV TUNGMETALLER! Jag har brist på diaminoxidas i tarmen och kan därför inte bryta ned histaminet som bildas av maten jag får i mig. Det är därför jag blir sjuk av algerna. 


Och lök får vara hur jäkla nyttigt det vill. 1. Jag tycker inte om rå lök, jag tycker inte om vitlök alls. 2. Lök är mycket svårhanterbart för en mage med IBS och ger väldigt mycket problem. 


Och nej, bara för att saker är "naturliga" betyder inte det att jag mår bra av dem. Och nej, bara för att läkemedel är kemiska, betyder inte det att de skadar mig - med antihistamintabletter oralt har jag blivit piggare och bättre än på flera år, med ögondroppar har ögonen slutat rinna, med diaminoxidastillskott (ej godkänt som läkemedel dock) vid födointag har både magen och kroppen slutat bråka. 


Och det här, det är inte psykiskt. Det kan ha förvärrats av min stress. Det kan ha förvärrats av andra läkemedel (jag är inte positiv till att äta läkemedel, definitivt inte, men jag är lika skeptisk till naturläkemedel som mixtrar lika mycket med kroppen). Men det är med stor sannolikhet genetiskt! Inte fan hjälper det att sätta mig på en alg- och surkålsdiet då. Men de som vill påstår väl då bara att jag blivit förgiftad av tungmetaller i mitt förra liv och att det hänger kvar. Eller nåt annat sånt där flum. Experterna har ju svar på allt och det är alltid MITT fel att jag mår som jag gör enligt dem - fel kost eller fel ditten eller fel datten eller stress. Men fan, inte ens epigenetiken styr JAG över, för den är från när jag låg i magen, och då bestämde inte jag över min kost eller min stress. Så det så. Jag är fucking oskyldig till att må som jag gör! 

Dessutom går jag runt i hälsokostaffären och ser alla kosttillskott som är helt lagliga och godkända att äta. Tyrosin t ex. Det är ju bara att trycka i sig, utan en tanke på att det kanske faktiskt rubbar hormonbalansen lika mycket som ett läkemedel på recept från läkaren. Och mixtrar du med en balans, så stör du en annan, för allt är en balans och i slutändan rör du kanske till allt så att det blir precis samma resultat som när sjukvården övermedicinerar en patient. Om du inte VET att du har dopaminbrist så är det kanske dumt att ta tyrosin. Och om du vet att du har dopaminbrist, hur vet du att tyrosinet verkligen hjälper, eller att det inte stör andra funktioner i kroppen? 


Nu är jag rörig, trött i huvudet, arg och irriterad över "förgiftningskommentaren" och dessutom fortfarande arg över läkarna och sjuksköterskorna som inte trodde på mig när jag sa att; JAG MÅR BRA PSYKISKT, DET HÄR ÄR EN ANNAN TRÖTTHET!


Så, ni ska få en liten rapport: 


Läkarbesök blev bokat på allergimott om några månader. Jag tröttnade då jag inte blir klok på hur jag bäst medicinerar med antihistaminerna, samt att jag vill prova antihistamin som hjälper magen också och enbart finns på recept, så nu har jag bokat tid på en privat klinik dit jag ska inom två veckor. 

Jag tar nu ett andra antihistaminpreparat, apoteket sa att man får prova sig fram. Detta preparatet gör mig mycket piggare än det förra, men nu slipper jag inte längre rinnande ögon och rinnsnuva, så jag har fått komplettera med lokal behandling med ett annat preparat. Vill dock inte byta tillbaks till det första då jag föredrar att ha lite mer energi. 


Jag tar även mitt tillskott av diaminoxidas, och så länge jag tar det till varje måltid (såinihelvetesdyrt) så är både kropp och mage snälla, så länge jag äter histaminvänlig mat som också är FODMAP-vänlig. 

Jag kissar fortfarande oftare än "normala" människor gör, men jag behöver inte längre gå upp om nätterna för att kissa. Jag vaknar ofta till vid kl 4-5 men före dess och efter det sover jag hela natten och jag är utvilad när jag vaknar!!! 


Jag kan arbeta, gå hem och äta och vila, sedan sköta om min häst utan att bli så trött att jag inte vet hur jag ska ta mig hem från stallet. 


Det är tyvärr lite tyngre att gå i trappor igen, men inte i närheten av hur det var. 


Intressant är också att jag gått ner två kg, men är piggare och mår bättre. Det handlar inte om mängden mat för mig, jag har ätit tillräckligt hela tiden, utan om vad jag äter och att jag tar de läkemedel som kroppen behöver. 


Psykiskt är jag välmående, jag älskar fortfarande att gå till jobbet och nu när jag orkar med att sköta hästen är även stalltiden något jag ser fram emot och som inte belastar mig och känns oöverkomligt. Tyvärr orkar jag inte med det sociala umgänge jag skulle vilja, jag flyger lätt iväg och vill träffa alla mina vänner och glömmer bort hur trött jag blir av stimuli - för hjärnan är ju fortfarande i återhämtningsfasen, det är ju inte längesen jag blev kaosartat trött i hjärnan av en halvtimmes arbetsträning, och nu arbetar jag utan problem i två timmar, sen kan jag fika med en vän och därefter sköta om hästen, men absolut inte varje dag. Men ändå, bara det! Att inte behöva gå hem och sova efter jobbet och sedan släpa sig till stallet, det är otroligt och jag får påminna mig om hur långt jag kommit. 


Och nu, nu postar jag det här som förmodligen är rörigt och tjatigt och allt, men jag behövde få ur mig frustrationen över "utrensning" "förgiftning" "stress" och allt. 

Av Snöflinga - Fredag 3 juni 13:52

Allt är inte psykiskt...


Under min utmattningsdepression har jag varit så fruktansvärt trött, och även nu när jag blivit bättre har tröttheten hållt i sig, ja bitvis till och med blivit värre. Till slut blev jag så ledsen och desperat att jag gick till vårdcentralen. Väl där så berättade jag för läkaren om mina symtom, där jag ibland totalkraschat och inte kunnat gå ur sängen, kroppen orkade bara inte. Jag låg där i sängen och kunde inget göra, men jag kunde heller inte sova, så jag bara låg. Men, eftersom jag är som jag är, valde jag att berätta för läkaren att jag har en utmattningsdepression, jag vill inte undanhålla sådan information från läkaren, även om jag är medveten om att det är en riskfaktor att nämna det, för det blir lätt en enkel bortförklaring av mina symtom. Och det är en riskfaktor, det har jag blivit varse nu.


Det första vårdcentralsbesöket var i mars i år. Då var jag så trött att jag inte orkade gå, jag kände att jag orkar inte en meter till. Jag berättade för läkaren om mina symtom och hen sade att vi skulle ta lite prover men om det inte visade något så var det utmattningen som spökade. Proverna var bra, jag fick brev hem om det. Det stod inte vilka prover man tagit ens, men det kunde jag kontrollera via min psykiater och det vara bara de allra nödvändigaste. 


Jag blev ledsen och gav upp och tänkte att då är det väl bara psykiskt då. Jag orkar inte gå till läkare och tjata mig till något, jag känner mig bara som en enda besvärlig patient som inte fattar att alla alltid är trötta och att det alltid är stress om standardprover inte visar ngt (ämnesomsättning, vitaminer, mineraler samt leverprover, dock togs inte ens alla de vid det besöket i mars).


På grund av tröttheten hade jag sedan ett läkarsamtal med psykiatern i samband med förlängning av min sjukskrivning, och vi kom överens om att jag skulle ge det en chans till, jag gick med på att gå en gång till till vårdcentralen. Psykiatern kändes också som att han lutade åt att det var psykiskt, och jag förstår både honom och terapeuten. Jag sa i alla fall att jag ger det en enda chans till, men sen klarar jag inte av att vara Den Besvärliga Patienten mer. Då får jag hellre gå tills jag inte kan gå mer, även om det är fel att göra så. Jag vet ju inte vad jag ska göra åt tröttheten och hur den ska utredas, jag har varken psykiatrisk eller somatisk läkarutbildning på cirka 8 år, så hur ska JAG veta vad som är fel? 


Jag listade om mig, eftersom jag ändå flyttat och jag vet att när man väl behöver sin vårdcentral är det oftast inte så lämpligt att behöva köra flera mil eftersom man är sjuk, så jag tog den som låg närmst min lägenhet och fick en tid. Återigen förklarade jag mina symtom för läkaren, och nämnde återigen min utmattningsdepression eftersom jag inte vill gå bakom ryggen på hen med sådan information. Läkaren kändes precis som föregående läkare i sin attityd, och undrade vad jag ville att hen skulle göra. Vad vet jag? Jag är som sagt inte läkare och att googla gör en bara knäpp i huvudet. Hen tog om de prover som tagits och kompletterade med några till, och sa att hen skulle skicka brev hem till mig med svaren. Efter ett tag kom brevet, som informerade om att alla prover såg bra ut, med en andemening som tydligt visade att jag inte är sjuk och att tröttheten jag har/hade inte är aktuell för mer utredning. Som att det är okej att gå runt så. Hen skrev inte heller vilka prover man tagit, men det får jag som sagt reda på via min psykiater så jag har inte ens påpekat det för hen. Är det bara för att jag arbetar inom sjukvården som jag vill veta vilka prover man tagit? Nöjer sig andra med svaret att de är bra? Eller är det ett sjukligt kontrollbehov av mig som vill veta sånt?


Jag blev i alla fall väldigt ledsen av brevet. Inte för att proverna var bra, tvärtom, det är skönt för då tar jag i alla fall hand om min kropp bra, och det gör mig stolt, att jag lyckas äta så att jag har så fina blodvärden, med tanke på att jag är så kräsen. Det som gjorde mig ledsen var att jag bara bortskrevs så, när jag berättat om hur jag knappt orkat lyfta grepen över skottkärrekanten när jag städat hos hästen, att jag nästan inte orkat gå hela vägen upp för trappen till postfacken utan att vila, och att jag ibland inte kunde gå ur sängen och om illamåendet och annat jag haft problem med.


Så en dag hände det äntligen, jag fick ledtråden som behövdes. Jag hade bestämt mig för att äta nyttigare och utesluta sädesslag och mjölkprodukter för att se om de retat mitt immunförsvar. I några dagar hade jag ätit exakt samma lunch, kokta rotfrukter och grönsaker, men så den här dagen kom jag på att jag har en flaska med jättefin och dyr balsamvinäger jag fick i present när jag flyttade in i lägenheten. Jag tycker inte om balsamvinäger men i mitt nya liv testar jag ju allt igen för att omvärdera och se om jag minns rätt om vad jag tycker om saker. Sagt och gjort, jag hällde på balsamvinäger på maten, åt och konstaterade att det var väl ok men inget jag kommer att köpa mer av när den är slut. Så gick det några minuter, sen började ögonen och näsan rinna oavbrutet och jag fick en tydlig allergisk reaktion. Vad gör man då? Sambandet var ju enkelt, det var balsamvinägern. Och det är år 2016. Google it is. Så jag googlade och hittade länkar om histaminintolerans och vips var alla mina jättekonstiga problem med mat väldigt väl förklarade!


Man ska äta alger har man sagt. Det är nyttigt. Jag åt alger, fick världens reaktion på det, kontaktade återförsäljaren som menade att det var för att jag var så förgiftad av tungmetaller som kroppen reagerade, så jag skulle börja med yttepyttelite. Jag vägrade. Så gick det några år, sen åt jag alger igen för ett tag sedan, för det var ju så nyttigt så jag tänkte att jag skulle prova igen. Det gick ok i några dagar, sen blev jag blev febrig, illamående och fick tillbringa många timmar i sängen, och tänkte att nu skiter jag i om jag är förgiftad eller inte, men alger tänker jag inte äta igen.


- På varningslistan för histaminintoleranta är samtliga alger varningsmarkerade.


Jag åt surkål, för surkål är bra för magen och för immunförsvaret. Det åt jag också då i mars, jag hade köpt en stoooor burk eftersom jag inte orkade göra egen.


- På varningslistan för histaminintoleranta är allt fermenterat varningsmarkerat, särskilt surkål.


Jag åt bacon och ägg till frukost, och fick tillbringa även den dagen i sängen, illamående och frossig.


- Bacon, dvs rökt kött och dessutom skinka, och processat, är också varningsmarkerat.


Det finns många fler saker som fick en enormt stor klarhet, och äntligen förstår jag varför mat som är så fruktansvärt nyttig för ”alla andra” inte är det för mig. Sånt man SKA äta, som man mår bra av, som är hälsokost, sånt gör mig sjuk. Raw food, det ska ju vara så bra – jag fick en svindyr kaka gjord på rawfood, med torkade fikon, dadlar, flera olika sorters nötter och så vidare, och jag blev så dålig. Läser man på listan – surprise – allt är histaminframkallande!!!


Nu har jag köpt antihistamintabletter på Apoteket och tagit dem i några veckor, vips kan jag gå uppför trapporna. Det är fortfarande fruktansvärt tungt i benen, men jag behöver inte stanna för att jag inte orkar gå uppför dem. Ögonen rinner inte längre uan anledning då och då. Inte näsan heller. Jag har också köpt en speciell sorts tabletter man tar en stund innan man ska äta histaminframkallande mat, och tagit dem nästan lika många dagar. Vad som hänt? Jag har inte en enda gång legat och känt mig feberfrossig i sängen. Jag är fortfarande trött, men jag sover helt plötsligt bättre om nätterna, och även om jag är trött och måste vila precis som förut så är jag inte förlamad längre.


Till på köpet har jag förstått att mina övriga magsymtom hör ihop med en IBS, och när jag hittade FODMAP-listorna som hjälper vid IBS-problematik blev livet ännu bättre – det förklarade resten av symtomen. Som i helgen, när jag följde båda listorna tyckte jag, men jag är ju nybörjare och har inte riktigt koll, då blev jag dålig med svullen och öm mage. Funderade på vad som var annorlunda mot vanligt, och insåg att jag aldrig dricker kolsyrat vatten hemma, men vad gjorde jag i lördags? Jag skulle vara duktig och dricka vatten till maten och tog en burk mineralvatten.


Äntligen har jag koll på hur mina matvanor ska se ut, och nu när jag vet kan jag också synda lite ibland, för nu vet jag hur jag ska äta för att vara snäll mot kroppen igen och slippa symtomen. Om jag äter rätt 95 % av veckan och tar mina histamintabletter så fungerar det bra med en syndarmåltid, ett glas vin eller choklad.


Men vet ni vad, jag har förklarat det här, jag har beskrivit det för både terapeuten och läkarna, hur jag bara inte kunnat ta mig ur sängen och känt mig febrig och sjuk, men har man en psykisk diagnos är det så lätt att bli bortförklarad när inga prover visar några fel. Och eftersom maten inte varit någon självklar faktor, det har inte gått att se någon logik om man ”som vanligt” letar bland gluten, laktos, fett eller mjölkprotein – ibland höll jag på att avlida av magsmärtor, men kunde inte hitta orsaken eftersom jag bara tänkte i de fyra banorna och ibland gick det bra att äta sådan mat, ibland inte. Hur ska man bli klok på något när det ena dagen går bra att äta det och nästa dag inte?


Jag är fortfarande trött och utmattad. Jag kan fortfarande inte förmå mig att jogga eller prova på någon aktivitet annat än att rida eller promenera, men jag har äntligen, äntligen blivit av med en svår bit – att bli sängliggande till synes utan anledning. Är jag trött nu vet jag att det bara är att vila, inget annat.


Kanske går jag till vårdcentralen igen och ber om att få remiss till någon allergiläkare, för att se om det är enbart histaminintolerans eller om jag även är allergisk ”på riktigt”, så att jag vet om jag kanske borde ta ett starkare antihistaminläkemedel än det snälla jag började med, men just nu är jag nöjd med att jag har läget under kontroll och att jag vet varför jag blir dålig av vissa saker.


Så, åt fanders med alla alger, svampar, sojaprodukter, nötter, frön och nyttigt skit man SKA äta för det är så hälsosamt – jag har legat på toalettgolvet med magkramper efter att ha ätit solrosfrön och äntligen förstår jag varför! Solrosfrön som är så nyttigt.


Kanske är roten till det här psykisk, beroende på stress och obearbetat skit från barndomen, det kan man ju tänka sig om man nu väldigt gärna vill hitta en psykisk förklaring. För min del vet jag bara att tabletter och ändrad kost hjälper, medan terapin inte hjälpte ett dugg mot de här trötthetstotalkrashanfallen med sjukdomskänsla. Jag är inte stressad, jag har bearbetat gammalt skit och även om jag inte mår bra hela tiden så är jag så mycket mer harmonisk nu att jag förtjänar att må fysiskt bättre än jag gjorde då (och gör, faktiskt). 


Jag har beskrivit tröttheten som när man har influensa, men utan totalt stopp i nästan och hög feber, men känslan i kroppen var densamma. Den är borta. Nu är jag bara trött, men inte sjuktrött. Att vara trött och att vila är okej, att vara sjukligt trött så att man känner sig helt förlamad men inte kan få kroppen att få ro, det är inte okej!



Av Snöflinga - Onsdag 18 maj 15:32

Nuförtiden är det modernt med poddar. Jag vet inte hur andra känner, men för mig är det jättesvårt och något jag inte klarar av, hur gärna jag än vill. Det är flera poddar jag vill följa, men jag kan inte fokusera och eftersom det är en "live"upplevelse eller vad man ska säga, så hänger jag inte alls med. När jag läser en artikel så läser jag om raderna flera gånger, jag kan läsa om tre rader flera gånger, jag kan hoppa tillbaks hela stycken och så vidare, för jag tappar hela tiden bort mig, MEN texten är stabil framför mig så jag vet vart jag kan hoppa för att hitta var jag behöver börja om. Det fungerar inte i poddar, då skulle jag behöva hoppa bakåt hela tiden och hur jag än gör blir det för hackigt för att jag ska få ett samband. 


Det är väldigt frustrerande, och jag tänker att jag kanske måste tvinga mig att lyssna/se på poddar för att få hjärnan att klara av det, men just nu orkar jag inte den påfrestningen. I stället läser jag nyfiket vad poddarna ska handla om, tänker att jag vill veta mer men att jag är en dålig människa som inte klarar av det. Jag är expert på att klanka ner på mig själv, och alltså blir varje intressant pod en påminnelse om att jag är en dålig människa som inte orkar med att träna på att lära mig fokusera. 


Från och med nu ska jag försöka tänka att det är okej att jag inte kan fokusera och att det är okej att inte klara av poddar. Jag får vara nyfiken på ämnena och släppa dem i alla fall. Jag måste lära mig att jag inte måste veta allt, även om jag vill. 


Det här är också förklaringen till varför jag inte har någon TV och varför jag absolut inte ens saknar den - för mig är en TV inte meningsfull eftersom jag inte kan följa programmen den visar. 


Av Snöflinga - Onsdag 18 maj 14:53

Jag trodde aldrig att jag någon gång i mitt liv skulle vara sjukskriven. Och isåfall absolut inte för utmattning eller psykiska problem. Och aldrig någonsin trodde jag att jag skulle arbetsträna. Och aldrig någonsin trodde jag att 25 % arbete skulle kunna kännas som 150 %. 


Jag älskar att arbetsträna, eller rättare sagt, jag älskar att få gå till jobbet, få ha ett socialt liv och få känna att jag gör något som är bra för mig. För det är bra och jag längtar dit och vill absolut inget annat. Men åh vad jag är trött. Det är så tungt, det är så frustrerande och jag blir så chockad när jag märker hur svårt det är. Hur kan man bli såhär förstörd? När jag har "arbetat" en timme, dvs i 45 minuter och haft fika i 15 minuter, då är jag helt slut och det känns som att jag arbetat mer än en heltid. Det känns tyngre än när man arbetat sina åtta timmar och måste arbeta över. Galet. Hemskt. Fruktansvärt. Jag har ingen uthållighetsförmåga alls. När jag tittar på klockan och inser att jag bara varit där en timme, då knyter det sig i magen. Hur ska jag klara av 8 timmar utan att må fruktansvärt dåligt? Jag förstår ju såklart att jag kommer att bli bättre, men rädslan kommer ändå - tänk om jag inte blir bättre? Tänk om det kommer vara ett helvete att arbeta? Hur ska jag då orka? Hur ska jag kunna motivera mig att gå till jobbet om det är 7 timmar med överbelastning? 


Jag vet att jag kommer bli bättre, men tankarna kommer ändå och med dem uppgivenheten. Jag behöver handla, men jag har i två dagar inte orkat. Idag måste jag handla, jag måste köpa toalettpapper. Jag behöver mer saker, men jag är för trött för att orka tänka ut vad det är jag behöver. Det är som att eftersom det är tomt i kyl/skafferi så vet jag inte vad det är jag ska handla. Hade sakerna som tagit slut stått kvar så hade jag vetat, men nu när det är tomt vet jag inte vad som saknas. 


Men, jag älskar att få arbetsträna och jag svälter inte ihjäl, och skulle toapappret ta slut så har jag hushållspapper. Världen går inte under för att jag inte handlar idag. Eller i morgon. Och vid absolut kris så har jag Statoil öppet dygnet runt 50 meter från min dörr. Att bo i stan har sina fördelar när man är utbränd - man kan lösa problem nästan när som helst och den flexibiliteten underlättar när man inte kan styra sitt mående. 



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se